Det går snart inte längre.

Min prestationsångest är värre än någonsin. Pressen på mig själv är hårdast någonsin. Skolarbetet kalkar ut mig helt.

Jag försöker att hinna med och att orka med, och jag vet att jag måste orka och hinna men det är så svårt.
Jag tror att jag faller ihop snart.
Jag klarar inte av att få i mig någon näring längre.
Jag kan inte sova på nätterna.
All min kraft går åt till att tänka på skolarbetet, att hålla mig vid liv för att jag ska hinna med det men jag tror inte att det håller.
Det håller inte att kroppen långsamt drar slut på sina näringsresurser och att hjärnan desperat famlar efter energi att ta från min uttröttade kropp.
Mitt skolarbete blir lidande på grund av mitt skolarbete.

Jag kan inte korta ner på det heller. Jag gör allt 2 gånger så stort som jag skulle behöva för att få godkänt, för det räcker inte med godkänt.
Jag kan inte få sämre än mvg, det går inte. Jag vill inte. Jag vill inte dra ner på mina prestationer för jag vill inte ha lägre betyg än mvg.

Jag fasar över att få tillbaka arbeten och prov, för ett betyg lägre än mvg kommer bryta ner mig totalt. Just för att jag kämpar så hårt.

Det håller inte, det går inte, jag vet.
Men vad kan jag göra? Vem ska jag prata med som kan säga till mig saker som jag inte redan vet?

Jag vet;
jag behöver inte få mvg, jag kommer ha höga poäng med ett eller annat vg också.
ingen kommer döma mig om jag inte får ett mvg
mina tankegångar är orealistiska, ingen måste få högsta betyg, det är gott nog att vara medel.
jag måste dra ner på mina prestationer, annars kommer jag bara att må sämre.
det finns ingen anledning att inte dra ner på prestationerna pga *se ovan*.
Det är okej att prata med min mentor och säga att jag inte orkar, ingen kommer döma och jag kommer inte verka sämre i skolan.

Jag vet allt vad ni någonsin kan ha att säga till mig.
Jag har hört det förut och jag har dragit ned min prestationsångest innan, men nu när jag vet hur det ´fungerar, kan höra min föredetta psykolog tala om för mig hur jag ska hantera, känns allt så mycket värre.
Jag kan ju inte ta mig ur något igen, om det nu inte hjälper att veta alla möjliga verktyg att ta sig ur det.

Jag vet inte vad jag ska göra
så nu ska jag sätta mig och plugga,
troligen inte sova än på ett bra tag
och sedan somna med ångest över att jag egentligeninte fått tillräckligt gjort.

Det är aldrig tillräckligt förstår ni.

Det kommer aldrig att vara tillräckligt.


förlåt för långt inlägg

over and out - Belle