När känslorna blir för närgångna

Jag tror att mitt hjärta fysiskt hoppade över ett slag.
Kanske tog det ett extra slag.
Tror inte att jag kan känna skillnaden men den fysiska känslan av den psykiska sorgen i hjärtat är obehaglig när den blir så påtaglig.

Jag kan ibland undra om jag är självdestruktiv på en psykisk nivå. Om jag skapar mina problem för att jag innerst inne inte egentligen tror på att jag förtjänar lycka, eller om jag bara är självisk och tänker för mycket på min egen lycka.

Jag har länge nu undrat vad det är jag håller på med, vad som händer och vad som ska hända sedan.

Jag är livrädd för att leva, jag är dödsrädd för att dö.

Plötsligt blev det kallt i mitt rum, det var så varmt förut av alla ljus.
Hade jag trott på vålnader hade jag trott att det kommit något liknande detta för att göra mig illa. Inte för att vara elak (vålnader vill väl aldrig egentligen vara elaka eller skada?) utan för att jag helt enkelt förtjänar det.

Jag kan inte beskriva varför min kropp inte vill fungera som den ska. Varför den inte lyder mig.
Jag kan se mig själv som om min själ har lämnat kroppen och tittar ovanifrån. Det är som att jag tyst där uppe önskar att jag ska lyda mig själv men jag tror inte att jag kan göra något åt situationen utan jag ser på tills det är för sent och då landar själen åter igen i kroppen som en duns. Som att jag för någon minut dör och inte kan kontrollera mig.
Nej jag vet inte.
Men ni vet än mindre vad jag menar.

Jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll

Nu har jag trakasserat er alla tillräckligt länge, nu ska jag sova så att min kropp åtminstone lyder mig och går ut sängen imorgon.

Ni viskar du är tidlös men ni menar omodern, en elakhet som blir den ultimata komplimangen

Over and out - Belle